De sanningsenligas bevis

Avicenna, argumentets förespråkare, skildrad på en tadzjikisk banksedel från 1999.

De sanningsenligas bevis[1] (arabiska: برهان الصديقين, translit. burhān al-ṣiddīqīn) är ett formellt argument för att bevisa Guds existens som introducerades av den islamiske filosofen Avicenna (även kallad Ibn Sina, 980-1037). Avicenna argumenterade att det måste finnas en "nödvändig existens" (arabiska: واجب الوجود, translit. wājib al-wujūd), en enhet som inte kan inte existera.[2] Argumentet säger att hela serien av möjliga och kontingenta saker måste ha en orsak som inte är kontingent, för annars skulle den ingå i serien. Vidare deriverade han genom en rad argument att den nödvändiga existensen måste ha egenskaper som han identifierade med islams Gud, inklusive enhet, enkelhet, immaterialitet, intellekt, makt, generositet och godhet.[3]

Filosofen Peter Adamson kallade argumentet för ett av de mest inflytelserika medeltida argumenten för Guds existens, och Avicennas största bidrag till filosofins historia.[2] Det mottogs entusiastiskt och repeterades (ibland med modifikationer) av senare filosofer, inklusive generationer av muslimska filosofer, västerländska kristna filosofer såsom Thomas av Aquino och Johannes Duns Scotus, och judiska filosofer såsom Maimonides. De sanningsenligas bevis nämndes på sätt och vis av Al Farabi innan Avicenna. Men beviset blev mer fulländat genom Avicenna.[4]


© MMXXIII Rich X Search. We shall prevail. All rights reserved. Rich X Search